1997 gjorde de dåvarande medlemmarna Sofia Wolfbrant och Caroline Filipsson ett specialarbete om kåren. De har intervjuat personer och letat upp gamla skrifter och tagit reda på vad som hänt i kåren sedan 1919. Här kan ni läsa historien om kåren framtill dess.
Musikkåren bildas och utvecklas
När industrin kom till Hällekis på slutet av 1800-talet, sammanfördes automatiskt också mycket folk från Kinnekullebygden. Musiken utgjorde för en del av dessa ett gemensamt intresse och redan 1892 fanns en mässingssextett startad av Hellekis AB. Anledningen till att denna kom till, var antagligen på O. Hillfors initiativ och hans stora musikintresse. Efter att sextetten sedermera nedlades bildades år 1919 Musikföreningen Viljan och därmed hade Hällekis musikkår grundats. Det officiella begynnelseåret för Hällekis Musikkår är alltså 1919 och år 1925 bytte musikkåren namn till Hällekis Blåsorkester. 1969 ändrades det åter igen, då till Hällekis Musikkår vilket också är namnet på kåren idag. År 1959 anslöt man till Sveriges Amatörorkestrar, RSAO.
De första medlemmarna i kåren var: Gunnar Axelsson, Folke Hallén, Einar Korsell, Harald Lundkvist, Viktor Lundkvist, Linus Olsson, Conn Sandberg, Bernhard Vinberg och Karl Vinberg.
De instrument som använts av mässingssextetten ägdes av disponenten i Hällekis och denne ville inte hyra ut dem till den nybildade föreningen. Detta för att han ansåg musikerna vara för unga och okapabla att utföra seriös musik. Inte heller tillät han dem att öva i den, för gamla hällekisbor, kända ”Lokalen” (Hällekis församlingshem). Detta medförde att musikerna tvingades att inhandla nya, dyra instrument och leta efter en annan övningslokal. De första instrumenten bestod av en sextett och inköptes 12 juli, 1919 från Ungdomsstjärnans Förlag i Osby för 750 kr. Kontant betalades 450 kr och sedan avbetalade man 50 kr i månaden.
I Hällekis fanns dock ingen lämplig övningslokal till förfogande och man fick istället söka sig till Gössäter, där det fanns tillgång till en barack att öva i. Senare fick man dock hyra Folkets Hus i Gössäter, vilket satte musikintresset på prov. Först fick man nämligen gå den långa vägen till Gössäter och därefter bemöda sig med att värma upp den kalla lokalen i förväg för att få en billigare hyra.
Men envisa som hällekisbor är hade man fortfarande inte glömt disponentens misstro om deras duglighet och de ville därför visa vad de gick för. (Dessutom hade de antagligen ”Lokalen” i bakhuvudet). Den 3 februari 1923 när disponenten fyllde år tågade därför de kluriga musikerna till hans hem för att uppvakta honom genom sin musik. Disponenten blev förstås smickrad och snart hade den entusiastiske kåren sin lokal igen. Tala om vilja!
Även ”Lokalen” var ett köldhål och man fick även där elda rejält i kaminen. Men de som vet hur en gammaldags kamin fungerar förstår ju att det endast var de som satt närmast som kunde njuta av värmen. De andra fick sitta med tjocka kläder på sig och huttra.
Efter ett antal år bytte man lokal till småskolans lokal (sedermera kiosken) då man fått konkurrens om övningstillfällena. När småskolan senare såldes till en privatperson övade man istället i nuvarande Hällekis skolas lokaler. Senare bytte man övningsplats till Hällekis Folkets Hus som senare revs. Idag sker övningarna i det nybyggda Hällekis Folkets Hus.
Under årens lopp har flertalet medlemmar arbetat vid cementfabriken i Hällekis, vilket också har betytt skiftarbete. Detta har medfört sina svårigheter vad gäller övningsnärvaron. De första åren övade man tisdag, fredag och ibland dessutom söndag. Idag är det ett övningstillfälle per vecka.
En dröm i början av musikkårens historia var att någon gång kunna anlita en yrkesmusiker. På den tiden lärde man varandra obetalt att spela på den lilla fritid man hade. Man fick försöka kombinera sitt arbete, musik och familj så gott det gick, något annat hade man inte tid för. Fabriksmatsalen användes ibland som undervisningslokal på rasterna, men alla tillfällen till övning togs i akt. Det kunde till och med hända att man möttes ute i skogen där en spelade medan en annan högg ved och rättade eventuella fel. De stora drivande krafterna vad gäller musikundervisning var vid starten Folke och Elof Hallén.